Avel

Innehåll på sidan

• Läsvärda tips
  • Avelsstatistik
  • Vanliga frågor om gentester
  • Behöver man röntga shelties för HD (höftledsdysplasi)?
    • Vad är höftledsdysplasi (HD)?
    • Hur påverkar HD hunden?
    • Avelsrestriktioner och avelsframsteg gällande HD
    • HD hos shetland sheepdog
    • Kliniska ledproblem hos sheltie
    • SKKs policy
    • Sheltieklubbens ställningstagande
    • Referenser

Läsvärda tips

Avelsstatistik

Varje år publicerar SSSK avelsstatistik där man kan läsa mer om hur många kullar och valpar som registrerats, i vilka färger, vilka de mest använda avelsdjuren är och hur gamla avelsdjuren varit vid åldern för valpkullarna och en uppföljning av de centralt registrerade hälsoprogrammen hos SKK. Du kan läsa mer om avelsstatistiken för 2020 här:

Vanliga frågor om gentester

SSSK/AK får ofta frågor om vilka genetiska tester som rekommenderas inför avel. SSSK rekommenderar i dagsläget inga genetiska tester framför andra. SSSK rekommenderar dock att du som väljer att göra genetiska tester tar del av följande information från SKK

Behöver man röntga shelties för HD (höftledsdysplasi)?

Det är en fråga som det råder delade meningar om bland uppfödare och ägare till shetland sheepdog. Argumentationen i frågan har varit intensiv under senare år, och Sheltieklubbens styrelse och AK (avelskommitté) får återkommande frågor kring om hur man bör förhålla sig till HD. Klubbens policy hittills har varit att det är upp till uppfödaren/ägaren att avgöra om de vill röntga eller inte och på vilket sätt de i så fall vill ta hänsyn till resultaten när hundar används i avel. 

I den här artikeln försöker vi ge en faktabakgrund, gå igenom fördelar och nackdelar med att ta hänsyn till röntgenresultat i avelsarbetet, och förklara på vilka grunder det nuvarande ställningstagande gällande HD är baserat. 

Vad är höftledsdysplasi (HD)?

Höftledsdysplasi innebär en felaktig utveckling av höftleden, som gör att det blir dålig passform mellan benen i höftleden (lårbenets höftkula och höftskålen på bäckenbenet). Detta medför en slapphet i leden och kan så småningom leda till förslitning av brosket och till benpålagringar. HD diagnostiseras med röntgen, vanligtvis vid 1-2 års ålder, och graderas i en femgradig skala, där A och B betecknar normala höfter (A är ännu bättre passform än B), medan C betecknar lindring, D måttlig, och E höggradig HD. Före år 2000 användes en annan skala, där ”ua” innebar normala höfter (i princip nuvarande A och B) och grad 1 till 4 betecknade ökande grad av HD. HD-resultat har registrerats av Svenska Kennelklubben sedan 1970 och resultaten publiceras löpande på SKKs Hunddata och Avelsdata.

HD av varierande grad förekommer, vad man vet, hos alla hundraser (och även hos blandrashundar). Det har dock i första hand uppmärksammats hos storvuxna hundraser där man sett kliniska problem (hälta, stelhet, smärta). I många tunga raser, samt brukshundar och större jakthundar, har man arbetat länge för att minska andelen HD genom att röntga hundar rutinmässig, och ställa krav på känd HD-status (eller ett visst resultat avseende HD) för hundar som går i avel (dvs hälsoprogram på nivå 2 eller 3). För småvuxna hundar anses HD generellt inte vara ett problem, och det är få hundar som röntgas. Bland sheltieägare/uppfödare har intresset för att röntga ökat under senaste decennierna och för hundar födda 2015-2019 låg andelen röntgade på 18% av totala antalet registrerade (statistik från SKKs Avelsdata – se faktaruta). Andra småvuxna raser där röntgen är vanligt är cocker spaniel (25%), pudel (10% av de tre storleksvarianterna mellan, dvärg och toy) och dansk-svensk gårdshund (32%). Inom andra vanliga småvuxna raser, som exempelvis jack russel, fransk bulldogg och borderterrier, är det bara enstaka hundar som röntgas.

Risken för att en hund ska drabbas av HD beror på både arv och miljö. Arvbarheten (dvs i vilken grad variationen i HD inom en ras kan förklaras av ärftliga faktorer) är relativt hög, 30-40%, men det är många gener som samverkar och arvsgången är därmed komplex. Forskning visar att miljöfaktorer, som kost och motion under uppväxten, har betydelse för utvecklingen av HD och att övervikt kan öka risken för besvär hos den enskilda hunden. 

Hur påverkar HD hunden?

Hundar med lindrig dysplasi (grad C) tycks inte har större risk att utveckla kliniska symptom än fria hundar (A och B), medan grad D och E medför en ökad risk (1). I vilken utsträckning hundarna påverkas kliniskt av HD varierar mellan hundraser. Forskningen visar att det är många gånger vanligare att HD grad D och E leder till veterinärvård eller avlivning hos schäfer jämfört med labrador eller golden retriever med samma grad av HD. Hur sambandet mellan HD-grad och kliniska symptom ser ut hos småväxta raser verkar inte vara undersökt, men i tillgänglig litteratur framhålls att HD är ett kliniskt problem främst inom storvuxna raser.

Avelsrestriktioner och avelsframsteg gällande HD

HD uppmärksammades hos schäfer redan under 1950-talet och man började så småningom ta hänsyn till HD i avelsarbetet inom rasen. Ganska snart infördes standardiserade screening-program (röntgen), som tillämpades även på andra storvuxna och snabbväxande raser. Inom raser med initialt hög andel HD kunde man till att börja med minska andelen hundar med måttlig och grav HD betydligt genom att bara avla på fria hundar (ua enligt det gamla systemet). Fram till mitten av 1980-talet såg man en tydlig förbättring hos bland annat schäfer, rottweiler, labrador och golden retriever (2). Krav på känd HD-status för avel (hälsoprogram nivå 2) infördes för flera raser 1986. För en del raser skärptes senare kraven, efter ansökan från respektive specialklubb, till hälsoprogram på nivå 3, som innebär avelsförbud för hundar med någon grad av HD (1-4 enligt gamla systemet, och C-E enligt nuvarande system). 

Efter de initiala framgångarna har förbättringarna av HD-status varit relativt blygsamma, trots att man i stort sett bara avlat på fria hundar. För att ytterligare öka möjligheterna till framsteg i avelsarbetet utvecklades under början av 2000-talet en modell för att skatta avelsvärde (index) för HD, där man tar hänsyn inte bara till hundens eget röntgenresultat utan även till släktingars resultat och till andra faktorer som kan påverka resultatet (ålder mm). Detta infördes för flera raser med början år 2012. Det är dock ännu för tidigt att utvärdera effekten av användningen av index. 

En försämring (färre hundar med A och fler med C) skedde kring 2014. Detta gällde i stort sett alla raser, vilket föranledde en utredning hos SKK, som publicerades 2019 (3). Utredningen konstaterade att den observerade ökningen av C-höfter i första hand berodde på yttre faktorer, där den största enskilda faktorn var ändringar i sederingsmetod (metod för att söva hundarna vid röntgen) som gjort att bedömningen blivit annorlunda. Utredningen kunde inte se att hundarnas faktiska höftledsstatus generellt hade försämrats.

I många raser är det en vanlig uppfattning att avläsningen av röntgenbilderna på kontinenten är snällare än den svenska. Det kan i så fall innebära att utländska hundar övervärderas och därför används oförtjänt mycket, till exempel av svenska uppfödare. Och vice versa, att svenska hundar blir mindre eftertraktade på kontinenten, eftersom de på pappret har sämre resultat. Det finns ganska gott om exempel på hundar (olika raser) som röntgats med C i Sverige och sedan exporterats till annat land där de fått A eller B. En samordnad standard för HD-röntgen har diskuterats under flera decennier, men än så länge har man inte nått hela vägen. Man kan dock inte komma ifrån att bedömningen i viss mån är subjektiv, och även om man genom återkommande utbildning försöker likrikta bedömningen kan även olika avläsare inom landet bedöma en hunds HD-status olika.

Det har under åren varit en hel del diskussion HD-röntgen, tillförlitlighet, betydelse av arv och miljö, hur mycket hänsyn man ska ta i aveln osv. HD-utredningen besvarade några frågor, men långt ifrån alla. Efter det att utredningen offentliggjorts, motionerade fyra tunga specialklubbar om att CS ska ”säkerställa att bedömningen av höftleder sker enligt fasta ramar” och ”följer praxis i övriga FCI-länder”. Motionen bifölls och troligen kommer en redovisning av hur arbetet gått vidare vid KF (kennelfullmäktige – SKKs högsta beslutande organ) i oktober 2021. Fler motioner angående HD kommer att behandlas av kommande KF.

HD hos shetland sheepdog

Före 2020 var det ovanligt att man röntgade shelties för HD, men sen dess har intresset för att röntga ökat. Andelen tikar som röntgats före avel har ökat från 14% 2008 till 26% 2020.

Andelen shelties med olika grad av HD varierar mellan år (Tabell 1). För hundar födda 2014-2020 har 73% normala höfter (A eller B), 22% har mild HD (C), medan 5% har måttlig eller höggradig HD (D eller E). Kring 2014 kunde man hos sheltie, liksom hos många andra raser, se ett trendbrott med en ökning av C-höfter på bekostnad av A och B. Det finns dock en tendens till förbättring från 2014 och framåt (Tabell 1, Figur 1). 

Tabell 1. Antal röntgade hundar och antal med normala höfter (A+B), lindrig HD (C), respektive måttlig och höggradig HD (D+E) för shetland sheepdog födda från år 2000 fram till 2020. Statistik från Avelsdata juli 2021

Födelseår	Antal röntgade	HD grad A+B	HD grad C	HD grad D+E
2000	65	82%	11%	8%
2001	67	81%	8%	12%
2002	54	93%	4%	4%
2003	63	84%	6%	10%
2004	60	80%	17%	3%
2005	90	81%	10%	9%
2006	64	86%	9%	5%
2007	70	79%	13%	9%
2008	106	79%	12%	9%
2009	85	79%	14%	7%
2010	95	85%	12%	3%
2011	82	80%	12%	7%
2012	81	81%	14%	5%
2013	115	82%	16%	3%
2014	127	65%	27%	9%
2015	152	68%	24%	7%
2016	142	76%	21%	3%
2017	183	70%	25%	5%
2018	211	75%	20%	5%
2019	156	76%	18%	6%
2020	62	84%	15%	2%

Figur 1. Utveckling av HD-resultat för shetland sheepdog från 2008 till 2020. Kurvan anger genomsnittligt “HD-värde”, där A=1, B=2, C=3, D=4 och E=5, och redovisas per födelseår respektive undersökningsår. HD-värde introducerades i HD-utredningen som ett sätt att enkelt se trender i HD-resultat över tid och jämföra olika raser/populationer med varandra. Värdena är beräknade utifrån statistik i Avelsdata, juli 2021. 

I Finland har man haft krav på HD-röntgen för shelties som går i avel sedan 2010, vilket gör att nästan hälften av alla shelties numera röntgas. Kravet har dock inte lett till någon förbättring av hundarnas HD-status (Figur 2). Det genomsnittliga HD-värdet för de senaste tio åren ligger på 1,77 vilket är samma nivå som i Sverige fram till 2013 (innan man i Sverige ändrade rutinerna för sedering). 

Figur 2. Utveckling av HD hos sheltie i Finland födda 2009 till 2018. Medelvärdet är beräknat på HD-värde på samma sätt som i figur 1 ovan. Baserat på statistik från KoiraNet, juli 2021.

Kliniska ledproblem hos sheltie

Enligt försäkringsdata är kliniska problem som kan kopplas till HD inte vanligare hos sheltie än hos genomsnittshunden. Sheltien behöver alltså inte söka veterinärvård på grund av HD-relaterade problem oftare än hundar i största allmänhet.

Sheltiens ledhälsa ger dock huvudbry. Flera andra leder spökar och problemen verkar oftast hänga ihop med yttre våld, att döma av hur skadorna diagnosticeras. Det tydligaste exemplet är haslederna, men även när det gäller armbågar och karpal- och metakarpallederna är sheltien överrepresenterad jämfört med andra raser. Även traumatiska skador på höftleden (dvs skador orsakade av yttre våld) är vanligare hos sheltie än hos andra raser.

AK har diskuterat att knyta en ledveterinär till sig för att hjälpa oss hitta orsaken till sheltiens högre benägenhet att skada sig i olika leder. En teori, som inte prövats, är att bindväven (som har en sammanhållande funktion och ger stadga i kroppen) hos många shelties är av dålig kvalitet, vilket skulle göra hunden “slapp” i kroppen och särskilt dåligt rustad för yttre våld.

När det gäller ledproblem, och hur man kan påverka via avel, är det också viktigt att förstå betydelsen av att hunden har en korrekt konstruktion, som inte ger felaktig belastning av ben och leder.

SKKs policy

En viktig utgångspunkt för special/rasklubbarnas arbete med avel är SKKs avelspolicy. Policyn är allmänt hållen och det står bland annat att man ska:

”Prioritera avel som gynnar avkommans möjlighet till ett långt liv utan hälsostörningar.”

men också:

”Verka för att minska antalet avelsrestriktioner som inte är relaterade till hundrasernas sundhet men begränsar möjligheterna till ett effektivt utnyttjande av befintliga hundmaterial.”

Specifik vägledning kan man få från SKKs avelskommittés uttalanden. Rörande HD står bland annat följande (ur protokoll AK 4/2016):

”SKK/AK vill förtydliga att det inte kan anses förenligt med grundreglernas punkt 2:2 att använda hund med HD-grad E i avel, eller att para hund med HD-grad D med annat än hund graderad som A eller B alternativt i parningskombination där HD-index är större än 100. Oavsett HD-grad är det inte heller förenligt med grundregeln att använda hundar med kliniska symptom på HD i avel.” 

I uttalandet sägs dock inget om raser som inte röntgas rutinmässig (i praktiken de raser som inte har krav på röntgen för avel).

I HD-utredningen från SKK skrivs egentligen inget om de raser som i nuläget inte röntgas rutinmässigt. Det som skulle kunna vara relevant är följande:

”Utredningen har identifierat följande intressanta forskningsområden ……
Studera grad av HD med, respektive utan, subluxation och förekommande rasskillnader gällande utveckling av kliniska höftledsbesvär i fler raser än de hittills undersökta.” 

Sheltieklubbens ställningstagande

Vid varje revision av RAS (rasspecifik avelsstrategi) för shetland sheepdog har HD varit uppe till debatt, men stödet för ett eventuellt krav på röntgen före avel har varit svagt. De allra flesta uppfödare har förespråkat frivillighet. Samtidigt är det väl känt att en del uppfödare röntgar alla eller en del av sina avelsdjur och det finns de som anser att röntgen borde vara obligatoriskt för avel (nivå 2 av hälsoprogrammet).

Avelsarbete handlar om att se helheten och sträva efter allt bättre hundar vad avser såväl hälsa som mentalitet och exteriör, utan att förlora genetisk variation. Den felfria hunden finns inte och avel innebär alltid prioriteringar. Sheltien har andra problem som det finns anledning att ha uppmärksamhet på i aveln (exempelvis magproblem, och så kallad sheltiehäl) och alltför mycket fokus på en enskild (mätbar) egenskap kan göra att andra problem ökar. 

SSSKs styrelse och AK är väl medvetna om att det hos sheltie, liksom hos i stort sett alla raser, finns hundar med både D- och E-höfter. Även om de flesta av hundarna inte påverkas av sin HD finns det utan tvekan också de som har påtagliga besvär. Klubben följer kontinuerligt utvecklingen både när det gäller HD-resultat och hälsodata från försäkringsbolagen. Rapportering från uppfödare och sheltieägare bidrar med kompletterande information. 

Istället för att införa regler eller rekommendationer avseende HD har SSSK därför valt att låta var och en av uppfödarna att ta ställning till hur man vill göra. Vi är övertygade om att alla våra uppfödare har hälsan i rasen som högsta prioritet. Det innebär också att man väljer olika strategier för att arbeta med hälsan. Klubben vill uppmuntra uppfödarna att försöka se värdet i att kunna vara och tänka olika, vilket innebär att vi gör olika prioriteringar – samt att respektera de val som andra gör. Det tror vi gagnar rasen som helhet bäst.

Referenser

1. Malm S, Fikse F, Egenvall A, Bonnett BN, Gunnarsson L, Hedhammar A, Strandberg E (2010) Association between radiographic assessment of hip status and subsequent incidence of veterinary care and mortality related to hip dysplasia in insured Swedish dogs. . Prev Vet Med. 93(2-3):222-32.
2. Hedhammar, Å (2020) Swedish experiences from 60 years of screening and breeding programs for hip dysplasia – Research, success, and challenges. Front Vet Sci. 7:228. doi: 10.3389/fvets.2020.00228. 
3. SKK (2017) Svenska kennelklubbens HD-utredning – Slutrapport. https://www.skk.se/sv/Vara-dokument/Ovriga-dokument/Avel-och-halsa/hd-utredningens-slutrapport/

Om att använda Avelsdata Om man till exempel vill titta på HD-resultat i en ras är det bäst och enklast att använda sig av SKKs tjänst Avelsdata. Avelsdata uppdateras varje natt. Vill man se vilka hundar som röntgats under en viss period ska man gå in på ”Listor”. Att tänka på: Listfunktionen ger inte information om utvecklingen i rasen. Är det förändring över tid man vill se så måste man gå in på ”Hälsa”. Där visas resultaten per födelseår.