Höftledsdysplasi innebär en felaktig utveckling av höftleden, som gör att det blir dålig passform mellan benen i höftleden (lårbenets höftkula och höftskålen på bäckenbenet). Detta medför en slapphet i leden och kan så småningom leda till förslitning av brosket och till benpålagringar. HD diagnostiseras med röntgen, vanligtvis vid 1-2 års ålder, och graderas i en femgradig skala, där A och B betecknar normala höfter (A är ännu bättre passform än B), medan C betecknar lindring, D måttlig, och E höggradig HD. Före år 2000 användes en annan skala, där ”ua” innebar normala höfter (i princip nuvarande A och B) och grad 1 till 4 betecknade ökande grad av HD. HD-resultat har registrerats av Svenska Kennelklubben sedan 1970 och resultaten publiceras löpande på SKKs Hunddata och Avelsdata.

HD av varierande grad förekommer, vad man vet, hos alla hundraser (och även hos blandrashundar). Det har dock i första hand uppmärksammats hos storvuxna hundraser där man sett kliniska problem (hälta, stelhet, smärta). I många tunga raser, samt brukshundar och större jakthundar, har man arbetat länge för att minska andelen HD genom att röntga hundar rutinmässig, och ställa krav på känd HD-status (eller ett visst resultat avseende HD) för hundar som går i avel (dvs hälsoprogram på nivå 2 eller 3). För småvuxna hundar anses HD generellt inte vara ett problem, och det är få hundar som röntgas. Bland sheltieägare/uppfödare har intresset för att röntga ökat under senaste decennierna och för hundar födda 2015-2019 låg andelen röntgade på 18% av totala antalet registrerade (statistik från SKKs Avelsdata – se faktaruta). Andra småvuxna raser där röntgen är vanligt är cocker spaniel (25%), pudel (10% av de tre storleksvarianterna mellan, dvärg och toy) och dansk-svensk gårdshund (32%). Inom andra vanliga småvuxna raser, som exempelvis jack russel, fransk bulldogg och borderterrier, är det bara enstaka hundar som röntgas.

Risken för att en hund ska drabbas av HD beror på både arv och miljö. Arvbarheten (dvs i vilken grad variationen i HD inom en ras kan förklaras av ärftliga faktorer) är relativt hög, 30-40%, men det är många gener som samverkar och arvsgången är därmed komplex. Forskning visar att miljöfaktorer, som kost och motion under uppväxten, har betydelse för utvecklingen av HD och att övervikt kan öka risken för besvär hos den enskilda hunden.

Hur påverkar HD hunden?

Hundar med lindrig dysplasi (grad C) tycks inte har större risk att utveckla kliniska symptom än fria hundar (A och B), medan grad D och E medför en ökad risk (1). I vilken utsträckning hundarna påverkas kliniskt av HD varierar mellan hundraser. Forskningen visar att det är många gånger vanligare att HD grad D och E leder till veterinärvård eller avlivning hos schäfer jämfört med labrador eller golden retriever med samma grad av HD. Hur sambandet mellan HD-grad och kliniska symptom ser ut hos småväxta raser verkar inte vara undersökt, men i tillgänglig litteratur framhålls att HD är ett kliniskt problem främst inom storvuxna raser.

Behöver man röntga shelties för HD (höftledsdysplasi)?

Det är en fråga som det råder delade meningar om bland uppfödare och ägare till shetland sheepdog. Argumentationen i frågan har varit intensiv under senare år, och Sheltieklubbens styrelse och AK (avelskommitté) får återkommande frågor kring om hur man bör förhålla sig till HD. Klubbens policy hittills har varit att det är upp till uppfödaren/ägaren att avgöra om de vill röntga eller inte och på vilket sätt de i så fall vill ta hänsyn till resultaten när hundar används i avel.

I den här artikeln försöker vi ge en faktabakgrund, gå igenom fördelar och nackdelar med att ta hänsyn till röntgenresultat i avelsarbetet, och förklara på vilka grunder det nuvarande ställningstagande gällande HD är baserat.